Mitt liv i korthet

Folk ser det som mycket märkligt att jag inte vill ha flera barn.
Men riktigt så är det ju inte. Klart man vill ha fler, jag älskar barn.
Men så tänker man efter... Vi har ju redan tre, inget barn tillsammans, utan från tidigare, men ändå, tre barn är ju ändå tre barn. Tre stora. Vill man börja om?

Men jag är ju så bebis-kär :'-(  Men man kan ju inte skaffa en bebis bara för att man just vill ha en bebis? Jag har faktiskt inte tid och ork med ett barn till. Men det verkar ju hemskt av mig.

Jag har inte ork och tålamod till ännu än.

Och så tänker jag.... Jag älskar Tomas. Om vi fick ett tillsammans.... Tänk om jag skulle favorisera det barnet då? Blir som nykär. I bebi. Näe... så kanske det inte skulle bli... Men ändå.

En bebi.

Är jag konstig.

Jag vet inte om jag är en sån bra mamma.... Jag vet inte om jag borde alls ha fler. Jag är rätt otålig och sånt.. å lite bekväm i bland.
Jag försöker vara bra. Jag vill ju att dom ska växa upp starka och älskade.
Alltså.. verkligen. Jag kämpar med att vara bra och tålmodig. Men ofta känner jag mig otillräcklig och rent av dålig.

Som jag kämpat med Viggo ensam, världens vackraste barn, men det var hårt. Sviken, lämnad och förkastad, det var jag.
Visst skulle jag vilja vara gravid, tillsammans. Få känna det på riktigt. Men av bara den anledningen?

Och förlossningen.. Den var så hemsk, så ont, så ensam. En varning om att inte göra om det. Även om det kom ngt bra utav det. Min Viggo. Men det gjorde sjukt ont, jag var så utlämnad till främlingar, utom all kontroll. Nä usch.

Jag är inte stark. Vissa tror det. Jag är mer som en lort.