Mitt liv i korthet

The Silent Treatment.

Den funkar sådär.
Helt värdelös är den inte, men man måste ha ett ruskigt tålamod,
Jag gick som en stum zoombi omkring hemma precis hela dagen. Han gjorde några tafatta försöka att blidka mig genom att röra mig när jag gick förbi, la sig hos mig i soffan, men eftersom jag var så deppig så började bara tårarna rinna då, så då flyttada jag mig bara. Sen försökte han få mig att prata några gånger, frågade hur jag mådde, om jag var arg, vad som hänt och vad det var jag var så ledsen för.
Men jag kan inte prata om sådan, eftersom då började jag grina igen, så jag sa bara 'inget' . När han sa ' Men något är det ju!' så svarade jag bara helt enkelt inte.
Gick in i sovrummet och stängde dörren. låg i sängen och kollade ut på regnet utanför. Efter en liten stund kommer han in, lägger sig tyst bakom mig och håller om mig. Hårt. Tyst. Låg väl så någon timme. Tills kärlek uppstod igen ;-) Man är väl inte gjord av sten heller!

Sen var allt löst, lite prat och en lite gladare Sofia.

Ett sms dök upp under kvällen: Jag är jätteglad att jag har dig.

Jaja.... :-) Blödis.