Mitt liv i korthet

Visst fan verkar det som så många människor mått så himla dåligt i sina liv? Så olyckliga...
Utanförskap.... Jakten på bekräftelse. Självkänlsan som blir nedslagen som en spik i en kista.

Jag har mått så dåligt i den här världen. Jag har lidit, skyllt på mig själv, plågat mig själv, berättat för mig själv hur värdelös jag är. I åratal.

Nu är jag lycklig. Nu känner jag mig hel.Lite finns kvar att laga visserligen, Mitt inre har blivit massakerat gång på gång under åren. Jag har bara försökt att svälja bort känslan.
men nu äntligen är jag lycklig. Kontrasten mellan det och mitt sargade jag är som vart och vitt.

Nu oroar jag mig bara för att något av barnen ska känna som jag gjort, jag vill aldrig att dom ska vara olyckliga, bli utanför, mobbade eller utnyttjade. Jag vill att dom ska känna sig starka, älskade och lyckliga. Jämt. Iallafall alltid veta det.

Äntligen kan jag gå omkring som en lurk i håret å fula mjukiskläder på mig hemma och ändå känna att han älskar mig och kollar på mig med samma ögon jämt, även om jag är lurkig eller fixad.

Närhetsproblem har jag ju fortfarande. Allvarliga sådana dessutom. Det blir bättre, men det går långsamt. Förut, om T kramade om mig bakifrån när jag stod och diskade tex så kom den där obehagskänslan av att jag inte vet var jag ska gå... Varför gå? Jag älskar ju honom och jag älskar att kramas med honom. Nu tar han ju jämt på mig när han går förbi, så det blir ett antal tagningar om dagen, hehe, så jag vänjer ju mig. Jag älskar ju när han rör vid mig egentligen.

Av någon anledning går det bättre om vi ligger ner eller sitter i sängen eller soffan. Då är jag snarare som en klängig apa och ska gosa non-stop. Vilket också är ltie märkligt. Men men. Det blir bättre, och jag är nog snart helt hel.


Det värsta för mig är att jag i bland till och med har svårt med närhet med barnen. Självklart så kramar jag dom och så, med kärlek i hjärtat. Men vissa stunder så känns det sjukt nog svårt. Det är sjukt. Nog är det så att det inte var så mycket närhet i min familj när jag växte upp, och nog har det lite satt sina spår antar jag.... Jag vill verkligen inte föra över detta till någon... Men jag tror att min son är den kramigaste lilla människan som finns i bland... Så jag tror nog inte att jag har smittat honom :-)

En sak till.... Att säga till barnen att jag älskar dom är inga som helst problem. Det kommer i från hjärtat och poppar ut ofta.
En helt annan femma är det att säga det till Tomas. Alltså jag älskar honom så det värker i kroppen. Men att säga det, det är nära omöjligt. Varför? Jag har aldrig sagt det till någon annan kille än honom. Så man kan ju säga att det är ett problem som jag haft. Sen har jag ju aldrig älskat någon som honom, men nog finns det någon man velat sagt det till, men det går inte.
Nu går det, men det tar emot. Riktigt. Och jag kan knappt titta på honom när jag säger det.

Ja herregud jag är riktigt rubbad. Jag ska nog sätta mig mitt emot honom i soffan någon dag snart, titta honom i ögonen och säga 'Jag älskar dig' ända tills det inte tar emot längre, haha. För hur kan det ta emot när det är sååååå sant? Jag älskar honom, mer än man kan förstå. Han gör mig sååå lycklig.

Som sagt, jag blir bättre hela tiden, känner mig mer och mer normal och hel. En sak i taget :-)