Jag hatade rätt många andra också tror jag. Hatade nog livet i sig.

Droger och sprit gjorde tillvaron betydligt enklare inbillade jag mig.

Jag förvandlades snabbt till en jävla fitta. Ljög, stal och tänkte enbart på mig själv och mitt egna missbruk.

Jag bad om hjälp och tog tillbaka det. Flera gånger.

Mådde skit för att efter någon dag må bra, sen trilla tillbaka i deppigheten och uppgivenheten och tillbaka till min älskade sprit. Och mina älskade droger.

Trött på livet och utan framtidstro blir jag med barn.

Vändpunkten.

Dricker inte en droppe, tar inte en endaste drog. Slutar med allt. Rökte inte ens under graviditeten.

Det här är jag stolt över. Jag klarade det. För jag bestämde mig. Barnet och livet eller inget liv alls.

Efter det har jag inte använt droger men visst festar jag någon gång i bland. Men min kropp har inget missbruk kvar.

Den som räddade mitt liv lever jag för, i dag och för alltid.