Och så kom det...

i går började Tomas och jag  tjafsa på morgonen.
Vi bråkar aldrig men nu låg det i luften.

Men vi lade locket på för jag bråkar absolut inte framför barnen. Det gör man bara inte. Det är fruktansvärt att höra föräldrar bråka och dom förstår heller inte att det är 'normalt'  och att det inte är någon fara egentligen. 
Sen skulle ju Tomas åka till Pekka med barnen så vi kunde inte prata ut innan det :/ Jäkligt jobbigt.

Hur som helst, dom åkte, jag hade bestämt mig för att stanna hemma. Tog bussen in till rimbo, köpte en flaskaa vin och gick hem till Venessa :)
Blev på bra humör igen och vi hade riktigt skoj! Dock blev det lite väl mycket vin, hehe. Men men.

Tomas och barnen kom hem före 22, han lämnade dom hemma och åkte och hämtade mig. Började prata i bilen, jag grät, kan verkligen inte hålla tårarna tillbaka.
Viggo märkte ju det när jag kom hem och blev superorolig såklart :((( Men jag förklarade lite bara att jag var lite ledsen men det var löst nu. (Det var det inte riktigt men på god väg och vi skulle prata klart när barnen somnat) Han lugnade sig iaf och jag tror att det känns ok för honom.

Barnen lade sig till 23. Tomas gjorde kaffe och vi satte oss med det på trappen och pratade igenom allt.
Det här pratet skulle vi haft för länge sen kom jag underfund med, men bättre sent än aldrig.

Allt löste sig, Tomas la sina armar om mig, där på trappen. Tårar av lättnad rullade nedför mina kinder och han sa: Jag älskar dig så otroligt mycket, du är den enda jag har kunnat vara mig själv med, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.

Där ute på trappen, så blev min överygelse om att han är mannen i mitt liv ännu större, det jag vetat hela tiden har återigen bekräftats. 


Tomas och jag är för evigt.  De ni! 
Jag älskar Tomas och vår familj mer än livet.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback