Graviditeten.
Ja min graviditet....
Pappan (eller kan man kalla en sådan skithög pappa? ) sa till mig när jag berättade att jag var gravid: Om du behåller barnet så ser du mig aldrig igen.
Ett löfte som han har hållt.
Skulle jag träffa honom nu så skulle jag mörda honom för den smärta han har orsakat min oskyldige son.
Min smärta är obetydlig jämfört med Viggos. Jag kan inte prata om det, kan knappt skriva det här, kan knappt tänka på det. Varje gång jag tänker på det så slits en bit av mitt hjärta sönder. Jag vill ju det bästa för mitt barn, jag vill inte att han ska känna sig halv eller oönskad.
Men vad jag än säger till honom, vad jag än gör för honom så kommer han alltid att känna att hans pappa inte ville ha med honom att göra.
Jag ville säga att hans pappa dog i en tragisk olycka och älskade Viggo över allt annat, men man kan ju inte ljuga så. Det kan man ju bara inte. Jag vill berätta om en pappa som var en hjälte, som älskade, som brydde sig mest av alla. Men det kan jag inte. Allt vore lögn. Om jag ändå kunde säga att han dog.
Jag vill personligen döda honom. Vill klösa ögonen ur huvudet på honom. Jag vill att han ska känna smärtan som jag känner för mitt barn.
Jag hatar honom mer än något annat.
Jag gick igenom graviditeten ensam. Jag jobbade tills det var 4 dagar kvar tills jag skulle föda. Allt för att jag var så orolig för att det inte skulle gå ihop ekonomiskt. Jobbade mycket mer än heltid.
Var helt slut. Hann inte njuta av min mage. Inte alls. Lämnade en ensam lägenhet för att gå och jobba, kom tillbaka till en lika tom lägenhet på kvällen.
Jo jag hade ju mina vänner.... Men ingen annan som var gravid eller ens hade barn... Ingen förstod. Jag sa aldrig något heller för den delen.
Jag kan aldrig få tillbaka den tiden.
Tiden ensam me min nyfödda bebis... Ingen att dela det med. Ingen att disskutera med. Ingen som kunde hjälpa mig när bebis var sjuk.
Jag vet inte varför jag skriver det här. Det skär i mig. Finns så mycket mer, men kan inte skriva ett ord till.
Viggo är det underbaraste som finns. Men han kommer alltid att undra. Var han inte värd sin pappas kärlek?
Mitt älskade barn.
Ingen förtjänar att älskas mer än du.
Pappan (eller kan man kalla en sådan skithög pappa? ) sa till mig när jag berättade att jag var gravid: Om du behåller barnet så ser du mig aldrig igen.
Ett löfte som han har hållt.
Skulle jag träffa honom nu så skulle jag mörda honom för den smärta han har orsakat min oskyldige son.
Min smärta är obetydlig jämfört med Viggos. Jag kan inte prata om det, kan knappt skriva det här, kan knappt tänka på det. Varje gång jag tänker på det så slits en bit av mitt hjärta sönder. Jag vill ju det bästa för mitt barn, jag vill inte att han ska känna sig halv eller oönskad.
Men vad jag än säger till honom, vad jag än gör för honom så kommer han alltid att känna att hans pappa inte ville ha med honom att göra.
Jag ville säga att hans pappa dog i en tragisk olycka och älskade Viggo över allt annat, men man kan ju inte ljuga så. Det kan man ju bara inte. Jag vill berätta om en pappa som var en hjälte, som älskade, som brydde sig mest av alla. Men det kan jag inte. Allt vore lögn. Om jag ändå kunde säga att han dog.
Jag vill personligen döda honom. Vill klösa ögonen ur huvudet på honom. Jag vill att han ska känna smärtan som jag känner för mitt barn.
Jag hatar honom mer än något annat.
Jag gick igenom graviditeten ensam. Jag jobbade tills det var 4 dagar kvar tills jag skulle föda. Allt för att jag var så orolig för att det inte skulle gå ihop ekonomiskt. Jobbade mycket mer än heltid.
Var helt slut. Hann inte njuta av min mage. Inte alls. Lämnade en ensam lägenhet för att gå och jobba, kom tillbaka till en lika tom lägenhet på kvällen.
Jo jag hade ju mina vänner.... Men ingen annan som var gravid eller ens hade barn... Ingen förstod. Jag sa aldrig något heller för den delen.
Jag kan aldrig få tillbaka den tiden.
Tiden ensam me min nyfödda bebis... Ingen att dela det med. Ingen att disskutera med. Ingen som kunde hjälpa mig när bebis var sjuk.
Jag vet inte varför jag skriver det här. Det skär i mig. Finns så mycket mer, men kan inte skriva ett ord till.
Viggo är det underbaraste som finns. Men han kommer alltid att undra. Var han inte värd sin pappas kärlek?
Mitt älskade barn.
Ingen förtjänar att älskas mer än du.
Kommentarer
Postat av: Linda
Starka kvinna!
Postat av: Anonym
Men han har sånt tur att det finns många andra som älskar honom! Jag är så glad att Viggo finns, han är en riktig guldklimp! Kommer alltid finnas för honom o älska honom! <3 älskar dig!
Trackback
