Sanningen.
Tomas har gjort mig jävligt illa i flera år början på vår historia. Detta är ju ett antal år sedan, började väl säkert för ca 10 år sedan ungefär.
Sista åren nu dock så har ju han inte varit annat än underbar och trygg.
Men jag har haft svårt att lägga detta bakom mig och glömma. Väldigt svårt.
i bland vill jag inte ens glömma, jag vill inte att han ska tro att det han gjorde är bortglömt.
Men allvarligt talat. Han har gottgjort mig. Om och om igen. Han är förlåten. På riktigt. Så vad gör att jag inte vill glömma? Vill jag tycka synd om mig själv? Vill jag ha något att sura över? Ha något att deppa över?
Vad vill jag att han ska göra? Han kan ju inte ändra på det. Gjort är gjort.
Nu på natten har vi haft en lång sms-konversation. Jo, vi smsar mycket när vi jobbar till varandra, har alltid gjort och jag tycker att det är riktigt mysigt att ha det när man är på jobbet. Nu var det ju inga jätte mysiga saker vi smsade om direkt.
Jag säger sällan ngt... När jag tänker på dom här sakerna... Jag plågar mig själv i tysthet. Och det är väl det han tycker är jobbigt. När jag blir tyst.
Nu har jag dock luftat det. Och jag har lagt en tanke-förbud på det. Nu är jag över det. Det är bakom mig. Jag behöver det inte längre. Det är inte en del av mig utan en del av det förflutna.
Jag litar ju på honom. Han älskar mig. Vi kommer vara tillsammans för evigt. Det är sanningen och ingen kan ändra på det. Han är luften jag andas.
Det är borta nu. Det har varit som en nål i ögat på mig i åratal. Nu är den borta.
Kvar är bara lyckan. Och lättnaden.
Tillslut blev det vi.
Det här har jag kämpat för. Nu är det mitt.
Sista åren nu dock så har ju han inte varit annat än underbar och trygg.
Men jag har haft svårt att lägga detta bakom mig och glömma. Väldigt svårt.
i bland vill jag inte ens glömma, jag vill inte att han ska tro att det han gjorde är bortglömt.
Men allvarligt talat. Han har gottgjort mig. Om och om igen. Han är förlåten. På riktigt. Så vad gör att jag inte vill glömma? Vill jag tycka synd om mig själv? Vill jag ha något att sura över? Ha något att deppa över?
Vad vill jag att han ska göra? Han kan ju inte ändra på det. Gjort är gjort.
Nu på natten har vi haft en lång sms-konversation. Jo, vi smsar mycket när vi jobbar till varandra, har alltid gjort och jag tycker att det är riktigt mysigt att ha det när man är på jobbet. Nu var det ju inga jätte mysiga saker vi smsade om direkt.
Jag säger sällan ngt... När jag tänker på dom här sakerna... Jag plågar mig själv i tysthet. Och det är väl det han tycker är jobbigt. När jag blir tyst.
Nu har jag dock luftat det. Och jag har lagt en tanke-förbud på det. Nu är jag över det. Det är bakom mig. Jag behöver det inte längre. Det är inte en del av mig utan en del av det förflutna.
Jag litar ju på honom. Han älskar mig. Vi kommer vara tillsammans för evigt. Det är sanningen och ingen kan ändra på det. Han är luften jag andas.
Det är borta nu. Det har varit som en nål i ögat på mig i åratal. Nu är den borta.
Kvar är bara lyckan. Och lättnaden.
Tillslut blev det vi.
Det här har jag kämpat för. Nu är det mitt.
Trackback
