Hur kan man stanna?
Hanna och jag pratade en massa i går.
vissa kanske kan tycka det är lite konstigt att hon och jag är vänner, eftersom hon är ex till min sambo.
Men det var ju så många år sedan, hon har ju ett helt nytt liv med sin fina familj och så.
Sen så är det väldigt skönt att komma bra överrens eftersom dom har två barn tillsammans som bor växelvis hos oss och hos dom.
Det hon berättar om Tomas från deras förhållande har ju inget med mig och Tomas att göra i dag, som sagt många år sedan.
Men jag kan inte låta bli att förvånas, pratar vi verkligen om samma person? Sen finns det ju saker som aldrig har förändrats (slarvigheten tex, fniss) Men hur han var, hur han betedde sig... Vilken skithög. Men ju mer jag tänker.. Desto mer kommer jag ihåg av förträngda, förnedrande saker.
Våran historia är ju år lång, när vi började träffas, Tomas och jag, så var han inte samma som nu. Han var rätt dum faktiskt. Behandlade mig rätt illa, aldrig fysiskt, han har aldrig varit aggresiv eller arg mot mig. Bara likgiltlig. Som han inte kunde bry sig mindre.
Kändes i bland som han inte ens skulle bry sig om jag drog. Han ska vara glad att jag stannade så troget vad han än drog mig igenom i alla dessa år. Vad fick mig att stanna?
Min dåliga självkänsla? Ingen kommer iaf älska mig så jag kan likagärna stanna här? Eller? Trodde jag verkligen på riktigt att han skulle förändras? Nej egentligen inte.
Jag kände faktiskt att en dag så lämnar han mig. Med allt jag stått ut med för hans skull, med allt han lagt på mina axlar, allt det kommer han lämna mig med. Bara sådär. Så kände jag. Till för kankse ett par år sedan. Något hände, jag vet inte vad.
Men en annan han har växt fram. En som älskar mig och visar det. Han vill göra saker med mig, göra saker med mig och barnen. Han vill ofta åka och hälsa på våra familjer och umgås.
Det här existerade knappt förut. Han var som instängd. Verkade inte sugen på någonting, förutom sex. Kom aldrig med några intiativ att vi skulle göra något, åka i väg någonstans.
Åh fy hur stod jag ut?? Jag har krälat, jag har sjunkit. Men nu flyger jag.
Men jag är glad att jag stannade. Han är världens bästa nu.
vissa kanske kan tycka det är lite konstigt att hon och jag är vänner, eftersom hon är ex till min sambo.
Men det var ju så många år sedan, hon har ju ett helt nytt liv med sin fina familj och så.
Sen så är det väldigt skönt att komma bra överrens eftersom dom har två barn tillsammans som bor växelvis hos oss och hos dom.
Det hon berättar om Tomas från deras förhållande har ju inget med mig och Tomas att göra i dag, som sagt många år sedan.
Men jag kan inte låta bli att förvånas, pratar vi verkligen om samma person? Sen finns det ju saker som aldrig har förändrats (slarvigheten tex, fniss) Men hur han var, hur han betedde sig... Vilken skithög. Men ju mer jag tänker.. Desto mer kommer jag ihåg av förträngda, förnedrande saker.
Våran historia är ju år lång, när vi började träffas, Tomas och jag, så var han inte samma som nu. Han var rätt dum faktiskt. Behandlade mig rätt illa, aldrig fysiskt, han har aldrig varit aggresiv eller arg mot mig. Bara likgiltlig. Som han inte kunde bry sig mindre.
Kändes i bland som han inte ens skulle bry sig om jag drog. Han ska vara glad att jag stannade så troget vad han än drog mig igenom i alla dessa år. Vad fick mig att stanna?
Min dåliga självkänsla? Ingen kommer iaf älska mig så jag kan likagärna stanna här? Eller? Trodde jag verkligen på riktigt att han skulle förändras? Nej egentligen inte.
Jag kände faktiskt att en dag så lämnar han mig. Med allt jag stått ut med för hans skull, med allt han lagt på mina axlar, allt det kommer han lämna mig med. Bara sådär. Så kände jag. Till för kankse ett par år sedan. Något hände, jag vet inte vad.
Men en annan han har växt fram. En som älskar mig och visar det. Han vill göra saker med mig, göra saker med mig och barnen. Han vill ofta åka och hälsa på våra familjer och umgås.
Det här existerade knappt förut. Han var som instängd. Verkade inte sugen på någonting, förutom sex. Kom aldrig med några intiativ att vi skulle göra något, åka i väg någonstans.
Åh fy hur stod jag ut?? Jag har krälat, jag har sjunkit. Men nu flyger jag.
Men jag är glad att jag stannade. Han är världens bästa nu.
Trackback
