Är så lycklig över att det är han och jag.

Visst kan jag bli irriterad över vissa saker i bland, men så tänker jag, anledningen till att han gör vissa saker är ju för att han är som han är, och han är ju den jag älskar och jag älskar allt med honom.

Alla har ju alltid något som man kanske inte gillar så mycket, men ingen är perfekt (hur kul skulle det vara?) så det gäller nog mer att acceptera varandras sidor, goda som dåliga. Kan man inte det så är man kanske inte gjorda för varandra?

Svartsjuka är hemskt. Jobbigt. Äter upp en.

Är sååå glad att jag slipper det. Har alltid haft lite Trust-issues, men det är som bortblåst. Nästan, haha. Liiiiite svartis är väl nyttigt?? :) Bara man inte börjar ställa massa krav, må dåligt om den andra gör något med sina vänner till exempel.

Jag tycker det är så viktigt att man har ett eget liv, gör roliga saker med andra även utan familjen i bland.

Man behöver omväxling och prata/träffa andra folk för att förstå, vara glad, få input från omvärlden.

Har man roligt, säg, en utekväll utan sin sambo. Man har skitskoj. Kommer hem. Då är man ju glad! Jätteglad! Och det tar man ju med sig hem. Iallafall jag.

Har jag varit och festat eller gjort något annat skoj med kompisar eller vad som helst, kommer hem glad och lycklig så sprider jag ju den glädjen vidare i mitt förhållande och familj. Älskar dom bara mer! Vårat underbara liv.

Hm.. lite luddigt kanske.. hoppas ni förstår :)

Är iaf så lycklig över att vi har det så bra, litar på varandra och att det inte är något problem om någon av oss vill hitta på något.