Inte konstigt att jag känner mig som en annan person i dag, kontrasten är fullständig. 

JAg är/ var extremt rastlös, det har funnits i hela mitt liv. Gillar inte att vara ensam. Behöver stöd och kärlek. Helt klart.
Då styrdes jag helt av mina känslor och gick på impuls och det som föll mig in. Det som kändes bra då men som absolut inte var genom tänkt. En person kunde få mig att rasa fullständigt, en mening, ett ord kunde begrava mig i veckor. Likaså så kunde ett ord resa mig, få mig att känna mig oslagbar.
Piskade mig själv om och om igen, straffade mig själv genom att aldrig lära mig av mina misstag.

Inte konstigt att jag på artificiell väg försökte hitta något att lugna min själ, hela mitt lidande. Men det såret det orsakade var enormt. Det förändrade mig och synen på livet. Levde i dimma och förstörde alla relationer jag hade.

Sen kom Viggo. Han är den som räddade mitt liv. Han är den som är viktigast i världen. Han är en del av mig som ingen annan kommer vara.  

Sista åren har ju varit så lätta. Har ju inte haft sådana depressioner som jag alltid haft, faktiskt så känns det som jag är läkt.
Nu har jag ju Tomas, mitt livs kärlek som stöd och styrka. Barnen fyller mitt liv med lycka och gör att jag har händerna fulla. 

Men vad blir jag utan dem?

Egentligen behöver jag inte fundera vidare på det. Min själ är läkt nu. Och Tomas och vår familj är för evig. Ingen kan ändra på det vi känner. Hoppas alla får känna den här tryggheten. Tryggheten att han aldrig slutar älska mig.